Knäckt, ledsen, arg och förbannad!
Har haft en tuff första dag på jobbet. Vi hade studiedag och allt
började så bra...
men sen innan lunch samlades vi som är avdelningsansvariga och fick
våra nya uppdrag inför vårterminen.
Allt verkar jätteintressant och på linje med mitt pedagogiska tänk.
Men som kom en punkt som var kändes som en spark i magen - närvaron.
Ja och ni vet ju hur sjuka vi har varit den här hösten. Jag var
väldigt dålig och mår ff inte helt tipp topp. Mycket pga Janne som
alla på mitt jobb också vet om...
tydligen har min kollega klagat och velat ta över ansvaret. Hon
tycker inte jag är lämplig och har klagat hos andra på mitt jobb.
En kollega har iaf varit så schysst och ringt hem till mej och berättat detta. Annars hade
jag inte vetat om det idag när frågan kom upp.
Jag vet ju själv att jag inte har varit där och mår dåligt över det.
Inget jag behöver få slängt i ansiktet inför 5 andra. Ja så kändes
det och jag började ju såklart att gråta *suck* Att jag alltid ska
ta åt mej saker och gråta :( Ja det är min svaga sida!
Men jag vill ju så gärna vara i den pedagagiska ledningsgruppen.
Jag tycker det är roligt att ta till mej ny litteratur och få tid att
reflektera och diskutera med andra som är lika intresserade.
Jag vill vara med och göra den lokala arbetsplanen och jag tycker jag är
en ödmjuk avdelningsledare som alltid sätter barnen och kollegorna
först! Jag tycker själv jag var snabb på att ta tag i problemet vi
hade i vårt arbetslag i höst och därför blir jag så ledsen av att
höra att jag inte är lämplig pga saker jag inte kan påverka :(
Jag har hållit tummarna för ett friskt 2008 och jag vet att Janne
har lite lättare för att hjälpa till med ev vab ett par månader
framöver - men jag kan inte lova att jag eller barnen inte blir
sjuka. Jag kan inte lova 100% närvaro.
Och ärligt talat så vet jag inte om jag orkar kämpa om saken
längre...
det tar för mycket energi och gör mej bara nedstämt.
Jag har inte så gott om energi överhuvudtaget just nu. Men skulle ju bara få önska
att få lägga den på något som gynnar barnen och verksamheten...
Jag blir så arg på dina vägner! Så där beter man sig bara inte mot en kollega, i synnerhet inte när det handlar om en situation du absolut inte kan påverka. Det är så moraliskt fel på alla sätt.
Förstår precis hur du känner ang. det där med att gråta...jag är också sån, och det är så fruktansvärt frustrerande när man egentligen hade velat vara samlad och kunna bemöta skiten lugnt och sakligt och åtminstone få känna sig vara på samma nivå som motparten, och inte som en liten skit som bara grinar. Nej, usch, jag vet precis hur det är.
Stå på dig, om du bara kan och orkar, för du har rätten på din sida. Det är inte ditt fel att ni varit så mycket sjuka under hösten, och det innebär inte att det kommer se ut så under våren också.
Jag håller tummarna att Janne snart kan få en diagnos också, för nu syns det verkligen i era ögon att det här sliter på er.
Många kramar från mig, måtte det här året innebära en stor förändring i positiv riktning för er.
